Som många av er som följer oss har ni nog sett att vi sprungit ett traillopp under helgen som varit. Med tejpade fötter och insmord i liniment sprang jag genom tuff terräng och blöta myrar, stort för mig som brukar vända hemåt när första regndroppen landar på pannan.
Det här med att springa som träning eller springa lopp är verkligen många pratar om och påstår sig inte kunna.
Sicket skitsnack,har du ben som funkar? Dåså du kan springa/lufsa/gå kalla det va du vill.
Sen att du inte kommer först, får någon slags drömtid eller måste stanna och hämta andan ibland. Vad gör väl det? Det betyder ju inte att du inte kan.
Jag skulle också kunna säga så som jag sagt sen första gången mina knän började hoppa ur led, att jag inte kan springa och heller inte får. Otal läkare och sjukvårdspersonal har avrått mig helt från det.
Och ja det gör ont, men ont har jag även när jg inte springer. Jag är långt ifrån snabb och jag går då och då men nog fasen kan jag uppenbarligen både springa och vara med i lopp. På mina villkor, ha kontroll över kroppen och använda min mentala utstyrka till att ta mig framåt.
Och fasen så mycket härligare att anta utmaningen än att sitta hemma och säga att nångång när jag är i bättre form ska jag kanske vara med nångång.
Imorgon är det blodomloppet, då har vi 2 anmälda lag. Allt från elitlöpare till någon som enbart sprungit/ gått några kilometer. Och det är så häftigt, för det är precis det vi vill. Att alla kan vara med , på sina villkor.
Väl mött // Cecilia

Att vakna kl 5 på morgonen av att alla muskler och nerver i nacken krampar ihop. Panik sprider sig i kroppen och en blixtrande smärta sprider sig rymt hela skulderbladet och armen domnar av. Det är inte jättehärligt.3
Efter att ha konstaterar att nu är det illa, armen domnar, och jag inte lyckas sätta mig upp för att hämta värktabletter och liniment, får jag väcka Fredrik. Snabbt dit med liniment, andas lugnt , gråta av smärta och elände.
En stund senare somnar jag lite till och när jag lyckats stävja krampen så massage och rörelse.
Det är så fruktansvärt ont när kroppen krampar, ger nervsmärtor och jäklas. Men vad som nog är ännu värre är hur det får mig att känna mig och tänka kring mitt egna skälvförtroende.
Idag har jag verktygen till att direkt försöka få den fysiska kontrollen över det onda, att slappna av istället för att spänna emot etc.
Som tur är även att jag har verktygen mentalt att jobba på att jaga bort tankarna som hela tiden attackar mig.
Så som - hur kan du tro att du kan hjälpa andra när du är så här dåligt form själv, bara att inse att du inte fixar att jobba som du gör. Usch vad sämst jag är som har en sån här dålig kropp etc etc .
Jäklar nu, nu är det nog!! Har alltid haft svårt att berätta hur ont jag har, som att jag skäms, som att det är en svaghet. Nåt jag ska känna Skuld över.
Nej urstyrkan är ju vad jag använder mig av, att kunna hantera dåliga dagar med. Dom kommer ju varesig man vill eller inte. I mitt fall mer sällan än vad dom gjorde tidigare, och idag möter dom ett jäkla motstånd.
Höll passet för mammorna idag, fasten jag inte trodde det skulle va möjligt. Fan vad stolt jag blir !!
Brukar aldrig heller vilja visa hur ont det gör , men idag fick en kudde hjälpa mig i bilen. Men här hörrni har ni mig i dagen usla form.
// cecilia

Här har en tidigare deltagare delat med sig av erfarenheten av vårt hälsoprojekt som vi gör ute hos företag.


Jag heter Berit Frank Lundström och är nyss fyllda 50 år.
Jag har varit med på Urstarks hälsoprojekt på min arbetsplats Indexator, med Cecilia Cederlund som tränare

Personligen hade jag ett blodtryck som var för högt och en längd som var alldeles för kort för min vikt.

Cecilias lyhördhet för vad jag klarade av, både gällande kost och motion gjorde att jag sakta men säkert ändrade på både kost och motionsvanor.
Jag kände mig aldrig ”tvingad” till att förändra något som inte passade mig personligen.
Möjligtvis då hon piskade på under träningarna med glada tillrop. DU ORKAR LITE TILL! Vilket man ju också gjorde…
 
Jag lyckades minska min vikt till något jag kan leva med och mitt blodtryck är normalt helt utan mediciner.
Det bästa av allt är att det verkar hålla i sig till skillnad från olika dieter eller diverse träningsprogram.
Jag mår bättre, är piggare och rörligare.  
 
Tack snälla Cecilia!
/Berit