Helgens bravader

Som många av er som följer oss har ni nog sett att vi sprungit ett traillopp under helgen som varit. Med tejpade fötter och insmord i liniment sprang jag genom tuff terräng och blöta myrar, stort för mig som brukar vända hemåt när första regndroppen landar på pannan.
Det här med att springa som träning eller springa lopp är verkligen många pratar om och påstår sig inte kunna.
Sicket skitsnack,har du ben som funkar? Dåså du kan springa/lufsa/gå kalla det va du vill.
Sen att du inte kommer först, får någon slags drömtid eller måste stanna och hämta andan ibland. Vad gör väl det? Det betyder ju inte att du inte kan.
Jag skulle också kunna säga så som jag sagt sen första gången mina knän började hoppa ur led, att jag inte kan springa och heller inte får. Otal läkare och sjukvårdspersonal har avrått mig helt från det.
Och ja det gör ont, men ont har jag även när jg inte springer. Jag är långt ifrån snabb och jag går då och då men nog fasen kan jag uppenbarligen både springa och vara med i lopp. På mina villkor, ha kontroll över kroppen och använda min mentala utstyrka till att ta mig framåt.
Och fasen så mycket härligare att anta utmaningen än att sitta hemma och säga att nångång när jag är i bättre form ska jag kanske vara med nångång.
Imorgon är det blodomloppet, då har vi 2 anmälda lag. Allt från elitlöpare till någon som enbart sprungit/ gått några kilometer. Och det är så häftigt, för det är precis det vi vill. Att alla kan vara med , på sina villkor.
Väl mött // Cecilia