Jäkla skitdag

Att vakna kl 5 på morgonen av att alla muskler och nerver i nacken krampar ihop. Panik sprider sig i kroppen och en blixtrande smärta sprider sig rymt hela skulderbladet och armen domnar av. Det är inte jättehärligt.3
Efter att ha konstaterar att nu är det illa, armen domnar, och jag inte lyckas sätta mig upp för att hämta värktabletter och liniment, får jag väcka Fredrik. Snabbt dit med liniment, andas lugnt , gråta av smärta och elände.
En stund senare somnar jag lite till och när jag lyckats stävja krampen så massage och rörelse.
Det är så fruktansvärt ont när kroppen krampar, ger nervsmärtor och jäklas. Men vad som nog är ännu värre är hur det får mig att känna mig och tänka kring mitt egna skälvförtroende.
Idag har jag verktygen till att direkt försöka få den fysiska kontrollen över det onda, att slappna av istället för att spänna emot etc.
Som tur är även att jag har verktygen mentalt att jobba på att jaga bort tankarna som hela tiden attackar mig.
Så som - hur kan du tro att du kan hjälpa andra när du är så här dåligt form själv, bara att inse att du inte fixar att jobba som du gör. Usch vad sämst jag är som har en sån här dålig kropp etc etc .
Jäklar nu, nu är det nog!! Har alltid haft svårt att berätta hur ont jag har, som att jag skäms, som att det är en svaghet. Nåt jag ska känna Skuld över.
Nej urstyrkan är ju vad jag använder mig av, att kunna hantera dåliga dagar med. Dom kommer ju varesig man vill eller inte. I mitt fall mer sällan än vad dom gjorde tidigare, och idag möter dom ett jäkla motstånd.
Höll passet för mammorna idag, fasten jag inte trodde det skulle va möjligt. Fan vad stolt jag blir !!
Brukar aldrig heller vilja visa hur ont det gör , men idag fick en kudde hjälpa mig i bilen. Men här hörrni har ni mig i dagen usla form.
// cecilia