Hantlar och tårar

Att träning är bra det vet vi alla, att träning stärker oss fysiskt.
Träning kan också få känslor att träda fram, man kan känna sig stolt över sig själv, besviken över att inte orka "nog" mycket,, etc etc känslor kommer och oftast är man endorfinstinn i slutet av ett pass och lyckohormonerna rusar.
Jag har under flera tillfällen helt plötsligt känt gråten komma, oftast något elakt minne av någon elak kommentar som gömts bort under åren. Ibland har jag bara stannat av satt mig och gråtit och hulkat och inte orkat fortsätta. Men nu allt som oftast gråter jag en skvätt, svär och kör färdigt passet. Jag använder mig av det dåliga, till ett jäklar annamma i passet istället.
Oavsett så är varje pass ett pass då jag bygger upp mig både fysiskt men också psykist.
Mental styrka är det viktigaste i alla förändringar. Varje pass jag kör själv eller tillsammans med en pt kund så är det den mentala biten som jag jobbar mest med. Och det är så häftigt när vi gör sånt vi inte tror vi skulle fixa.
Stark starkare urstark!!